Tuffa dagar. Jag har inte orkat skriva, skratta, le eller va glad överhuvudtaget.

Direkt efter förra inlägget ringde Hannes och då fick jag fart i röven för vi skulle till akuten, helst för en kvart sen.
Vi hann inte ens till Lerberget innan jag va tvungen att stanna och ringa larmcentralen för snabbast vård.
Jag hatar nya mediciner, jag hatar styrkan, jag hatar biverkningar och jag hatar att min Johannes tvunget behöver dom!

Nu är i alla fall saker och ting bättre, mannen är hemma med en lägre dos, dock så ska den höjas på måndag men förhoppningsvis är kroppen van då.
Vår lille kille har varit super gnällig och mammig, inget ovanligt med det egentligen men när han har feber och ont så är det bara mamma som gäller!
Tänderna kommer på löpande band men jag hoppas min lille kotte får ett litet uppehåll från dom nu när nästa har spruckit igenom.

Det har inte blivit mycket gjort dom senaste dagarna mer än att hålla koll på Hannes andning och tagit hand om Liam.
Jag har sovit dåligt och lite så jag är ingen trevlig människa på morgnarna längre, dock så vet jag att det bara är en period!

Här om dagen när jag va trött att jag hade kunnat sitta upp och sova frågade jag mamma hur hon hade orkat ta hand om fyra stycken samtidigt, då svarade hon - Därför att dom bra dagarna är fler än dom dåliga.
Och hon har så rätt, alla dagarna övervinner allt, tiden med sitt barn är värdefullare än någonting i världen, men tyvärr är det lätt att glömma i en sekund när man har det jobbigt.

Nu myser jag och Johannes i soffan efter en lång och varm dag :)