Nu har jag googlat och jag är helt säker på att det ären seperationsfas han har kommit in i.

Han är fortfarande vår goa och glada bebis, men han är otroligt klängig, och att leka själv går inget vidare bra mer än några få minuter.
Antingen ska han va i min famn eller (ibland) går det bra om jag sitter på golvet med honom, dock så klättrar han nonstop på mig då, biter mig i axeln med sina två tänder och a-aar väldigt mycket, dvs myser, lägger huvudet mot mig och säger a-a.
Det är JÄTTE mysigt, men till och med lilla jag tycker det är skönt ibland med en minut för mig själv, som exempel när jag ska gå på toa :)
Jag har satt en stol till honom inne på toaletten nu, det tycker han är ok, kul att skrika så att det ekar ju.

Och nattningen är ingen hit längre, helst vill han att jag ska ligga i hans säng med honom och mitt i nätterna vaknar han och skriker tills man tar upp honom.
Att natta honom tar nästan en timme nuförtiden.

MEN, detta botar jag med kärlek, närhet, trygghet, kärlek, kärlek och lite mer kärlek.
Puss puss puss på Liam.

Jag har även läst att detta kan vara den jobbigaste fasen under ett barns första år.
För vår och Liams skull så hoppas jag att det inte blir värre.
Men trött är jag.

Inatt när han vaknade och jag flög upp ur sängen började min näsa spruta blod..
För sjuttioelfte gången den senaste tiden.
Jag har aldrig haft näsblod innan mer än någon enstaka gång på den tiden då jag festade ohälsosamt mycket eller när jag va gravid.
Dessutom tar det en evighet innan det slutar, får ju blodbrist på köpet.

Fast nu ska jag gå och lägga mig, godnatt :)