Många stygn men inte fasen trodde jag att det skulle komma ut stygn fortfarande?! 

En väldigt liten en va det som kom, men ändå, den kom! 

Allra första stygnet jag såg, såg ut som en liten mask. 

Jag mådde illa, milt sagt, till det att jag förstod att det va ett stygn! 

Det kom natten efter att jag börja störtblöda och där efter kunde jag sitta ner på en stol igen, tre veckor efter förlossningen. Det va lycka, ren o skär lycka! 

Dom senaste dagarna har jag ältat förlossningen om och om igen, varför gör jag det? 

Mina tankar vandrar iväg, jag saknar känslan när jag fick upp Moa på magen, tänk att det är det enda jag kan tänka på.

Efter tre dagars illamående, utan mat eller vatten, värkar som sakta men säkert trappades, blod, sugklocka, tång, barnläkare, neopersonal, barnmorskor, förlossningsläkare, narkos snubbar och allt vad där va.

Första gången jag svimma och det enda jag kände när jag vaknade va hur jävla skönt det va att få en powernapp. 

Och veckor till och med månader av "komplikationer" efter förlossningen.. Så är det enda jag tänker på - känslan när Moa kom ut och upp på min mage. 

Jag kollade på bilder från förlossningen igår, inte fasen kan jag visa dom bilderna för Moa, jösses vad hon såg ut! 

Världens finaste flicka, men hornet hon hade i pannan efter den förbaskade sugklockan va inte nådigt! Stackars barn.. vilken entré. 

18 minuter gammal ❤️